Kom som du är till Kristus!

C.O. Rosenius (1816–1868) har av många bedömts vara en av vårt lands mest betydande andliga ledare, inte minst med tanke på det stora inflytande han fått genom sin tidning Pietisten. Den rosenianska fromhetstraditionen (lågkyrkligheten), i vilken tidningen Till Liv står, har ett rikt arv att förvalta och hålla levande. Rosenius kunde förkunna det glada budskapet som få! Här följer ett avsnitt ur en av hans skrifter.

Vi har så lätt för att tänka att de andra – de troende, de gudfruktiga, de allvarliga kristna – dem kan Gud älska. Men inte kan han älska mig ogudaktiga, lättsinniga, ostadiga och olydiga människa, som verkligen syndar mot Gud och som ändå inte riktigt kan ångra synden. Skulle Gud kunna älska en sådan?

Men nu talar Gud nådens evangelium till alla förlorade! Gud har förbarmat sig över oss! Det gjorde han, därför att hans eviga faderskärlek till oss inte hade ändrats genom vårt syndafall. Den var lika mäktig som förr. Han kunde då inte lämna oss åt vårt öde, sedan vi genom Satans list rövats bort från honom, utan han tog upp kampen med Satan för att föra oss tillbaka. Och då tiden var inne, sände han sin Son, som kom för att ge sitt liv till lösen för oss.

 

Himlen har öppnats

För tvåtusen år sedan blev Guds Son korsfäst och led döden i vårt ställe. Först blev han törnekrönt, slagen i ansiktet och piskad. Sedan spikades han fast vid korset. Så utgöt han sitt blod för oss människor. Var finns väl på jorden en större kärlek?

Denne Frälsare, som led döden på korset, har nu vunnit nåd och salighet åt alla ogudaktiga – åt dem som har levt, åt dem som nu lever och åt dem som fram till den yttersta dagen kommer att leva på jorden. Satan har förlorat sin rätt till syndare, och himmelen är nu öppen. Allt har nu Gud försonat med sig själv genom blodet på korset. Den som tror på Kristus är salig, också om synderna är flera än sanden i havet.

Den som inte tror, är redan dömd. Den som söker saligheten någon annanstans, far vilse.

 

Men…

Men när så evangeliets budbärare kommer och inbjuder till nådens bröllop: ”Kom, ty nu är allt redo”, så ändrar otron dessa ord till: Vänta, tills allt blir färdigt. Man måste ju bereda sig och ångra synden, innan man kan komma.

Men Skriften säger: Och du som är törstig, tag emot livets vatten, en fri gåva till alla som längtar efter det (Upp. 22:17).

Gud arbetar med oss för att driva oss till Kristus. När det bara har kommit så långt med oss, att vi suckar: Om Jesus ändå ville förlåta min synd! – då är det hög tid att komma, att tro, att sluta med allt arbete. Allt är ju färdigt! Herren säger: För hit fattiga, krymplingar, blinda och lama. Nödga dem att komma! Allt är färdigt! (Matt. 22:8–9.)

 

Det finns ingen orsak att vänta

En förkunnare i vårt land skrev på sin tid något som är lärorikt också för oss: ”Jag hade alltid tänkt, att orsaken till att jag inte fick frid med Gud var, att jag saknade allvar, uppriktighet osv. Jag förstod inte lagens avsikt. Jag förstod inte, att det var dess mål att fälla domen över mig och döda min självtillit. Jag trodde i stället, att ju mer jag övade mig i bön och alla slags goda gärningar, desto mer liv och kärlek och frid skulle jag få. (–––)

Jag menade vidare, att Gud genom min bön och mina tårar skulle bevekas till att vara mig nådig, och förstod inte, att Guds hjärta redan är fyllt av kärlek, att allt är redo och att han bara väntar på att vi skall komma och ta emot hans nåd. Jag insåg alltså ännu inte den sanningen, att det inte är han som behöver bevekas till att ge oss nåd, utan att det är vi som behöver bevekas till att ta emot den nåd som redan är vunnen åt oss. Till sist såg jag, att jag hade sökt efter ljuset i mitt eget hjärta. I stället för att höra efter vad Gud säger i evangeliet sökte jag efter känslor och vittnesbörd i mitt inre. Därför hade jag frid bara så länge som jag kunde känna det gott.

Men Gud vare lov! Jag fick se, att jag kunde komma just som jag var. Min Frälsare hade vunnit en rättfärdighetsklädnad åt mig, och den var så utan brist, att jag inte behövde och inte kunde göra den bättre.”

 

Låt nåd vara nåd

Ingen förstår, vilken djup otro det ligger i detta, att man försöker förbättra sig, innan man tar emot nåden. Jesaja säger ju: ”Kom hit för att få vatten, och ni som inga pengar har: kom hit och hämta säd och ät, ja, kom hit och hämta säd utan pengar och för intet både vin och mjölk” (Jes. 55:1).

Lägg märke till vad pengarna kallas. Intet! Och intet är intet! ”Om det har skett av nåd, då grundar det sig inte på gärningar som har blivit utförda, i annat fall vore nåden inte mer nåd” (Rom. 11:6).

 

En glädje som ingen kan ta ifrån dig

Den som inte vet någon annan utväg än att fly till Jesu kors, får snart erfara, vad det vill säga att tro på Jesu blod, som har vunnit en evig förlossning. Ordet om att han (dvs. Kristus) gör den ogudaktige (dvs. dig och mig) rättfärdig blir då klart, och man tackar Gud för att det inte beror på vad vi kan prestera utan på Guds kärlek. Nu får man se och smaka mer än man kan tala om.

Detta evangelium gör alla dem saliga som tror på det, för deras tro tillräknas dem som rättfärdighet. Nu gråter själen av glädje. Som synderskan väter den Jesu fötter med tårar. Hjärtat har satts i brand av hans heliga eld. Frälsaren är allt för ett sådant nådens barn. Det vet inte av någon annan viloplats än vid Jesu fötter och har inte något annat att berömma sig av än Jesu blod.

Det är att vara salig. Det är att ha fått en glädje, som ingen kan ta ifrån oss. Vi vet, att Frälsaren lever. Vi vet på vem vi tror. Miljontals människor har fått erfara detta. Många av dem står nu inför tronen och hälsar de sår som minner om hans kärlek. Jesu nåd gör oss rättfärdiga. Hans förtjänst är porten till himmelen. Vi behöver ingenting mer till salighet. Jesus tar emot syndare.

 

Frid vid korset

Kära vänner! Nu kommer det an på om vi tror detta. Är det någon, som ännu inte tycker att han behöver Frälsaren, utan lever i syndens träldom och fruktar sin sista stund – man kan ju aldrig veta, när den kommer – då skall en sådan flitigt läsa evangelium för ogudaktiga. Då skall han kasta sig ner med sin syndabörda vid korsets fot och ropa: Förbarma dig över mig! Där skall han finna frid, och när den sista stunden kommer, skall han gå hem till Gud med frid i sitt hjärta.

 

Ur: Vägledning till frid, texten bearbetad