Profeten Jeremia sörjde över att Juda folk föraktade Guds godhets, tålamods och långmodighets rikedom utan att förstå att Guds godhet ville föra det till bättring. Hans tröst var att vår tröstlöshet inte kan göra Guds trofasthet om intet.
Profeten Jeremia sörjde över att Juda folk föraktade Guds godhets, tålamods och långmodighets rikedom utan att förstå att Guds godhet ville föra det till bättring. Hans tröst var att vår tröstlöshet inte kan göra Guds trofasthet om intet.
Herrens nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet.Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. Herren är min del, det säger min själ mig. Därför vill jag hoppas på honom. Klag. 3:22‒24.
När Klagovisorna författades befann sig Guds egendomsfolk i ett bedrövligt tillstånd. Herren hade själv genom profeten Jeremia varnat folket för att fortsätta på ogudaktighetens väg. Men det hade varit förgäves. Man hade valt att följa de profeter och präster som förkastat Herrens ord. Dessa förkunnade sådant som folket ville höra – att de utan risk kunde fortsätta på avfallets väg. Någon radikal omvändelse till Herren ansågs inte behövas. ”Både profeter och präster far allesammans med lögn, de tar det lätt med helandet av dottern mitt folks skada. De säger: ’Allt står väl till, allt står väl till’, och dock står inte allt väl till.” Jer. 8:11.
Guds hotelser och domar hade länge väntat på att verkställas, men i långmodighet och nåd fortsatte Herren att genom profeten mana folket att vända om. ”Vänd om, Israel, du avfälliga, säger Herren, så vill jag inte längre med onåd se på er. Ty jag är nådig, säger Herren, jag behåller inte vrede evinnerligen.” Jer. 3:12. Det var inte mycket Herren begärde av det avfälliga folket, bara att de erkände och bekände sin synd, som främst bestod i avguderi. ”Må du bara besinna din missgärning, att du har varit avfällig från Herren, din Gud, och löpt hit och dit till främmande gudar under alla gröna träd. Ja, ni har inte velat höra min röst, säger Herren.” Jer. 3:13.
”Men de hånade Guds sändebud och föraktade hans ord och smädade hans profeter, tills Herrens vrede över hans folk växte så, att ingen bot mer fanns.” 2 Krön. 36:16. Så kom den svåra straffdomen. Jerusalem och templet förstördes. De bland folket som slapp undan svärdet fördes bort i fångenskap till Babel. Jeremia älskade sitt folk och kärleken tvingade honom att på Herrens befallning förutsäga allt det svåra lidande som måste komma över folket om de inte vände om till Herren. När nu Herrens straffdomar gått i fullbordan går det honom mer än någon annan djupt till hjärtat. Han ställer sig inte vid sidan om utan identifierar sig med sitt folk. ”Ja, Herren är rättfärdig, ty jag var motsträvig mot hans bud. Hör då, alla ni folk, och se min plåga: mina jungfrur och mina unga män fick gå i fångenskap.” Klag. 1:18.
Men i Klagovisorna finns även hopp och goda framtidsutsikter. Det var inte slut med Herrens nåd. ”Ty Herren förkastar inte för evig tid, utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.” Klag. 3:31‒32. Folket hade förtjänat att förkastas för evigt. Att det inte helt gick under berodde på Herrens stora barmhärtighet. ”Men i din stora barmhärtighet gjorde du inte alldeles slut på dem och övergav dem inte. Ty du är en nådig och barmhärtig Gud.” Neh. 9:31. Herren skickade inte bort sitt folk till Babel för att förgöra det. Hans bestämda syfte var i stället att få upprätta det på nytt. Den stora nöden ledde till att man började söka och åkalla Herren, och det visade sig på nytt att Herrens trofasthet är stor. Han höll sina löften. Han återupprättade de fångna så att de efter sjuttio år fick återvända till det land som Herren gett deras fäder (Jer. 29:10‒14). Återigen fick de se att Herren var deras del, deras enda hopp, deras skatt och glädje. Det är länge sedan orden i Klagovisorna nedtecknades, men de är lika aktuella i vår tid som då. Guds ord är tidlöst. Gud förändras inte och inte heller hans ord utan det förblir evinnerligen.
Vid början av ett nytt år är det gott att bli påmind om Herrens nåd, barmhärtighet och trofasthet. Vi glömmer tyvärr lätt bort dessa Herrens egenskaper, som i konkret handling är riktade mot syndiga människor och folk. För mitt förnuft är det helt omöjligt att tro att jag ännu får räkna med nåd från Herrens sida. Under förra året överträdde jag Herrens bud med tankar, ord och gärningar. Det gjorde jag precis varje dag, och detta har jag fortsatt med även under de få dagar som gått av detta nya år. Ett årsskifte har inte förändrat detta förhållande.
Skulle jag dömas efter förtjänst och rättvisa enligt Guds heliga lags krav och villkor så vore det helt ute med mig. Lagen ger nämligen ingen nåd och visar ingen barmhärtighet mot överträdare (5 Mos. 27:26, Gal. 3:10). Hade mitt barnaskap hos Gud för så kort tid som en dag varit beroende av mina gärningar, skulle det genast ha varit ute med mig. Men både du och jag slipper att förtrösta på våra gärningar. Vi får för Jesu skull förtrösta på Guds nåd, som är var morgon ny.
Det är en sådan nåd vi behöver, en nåd som inte tar slut eller förbrukas och som inte är beroende av bättre eller sämre stunder hos oss. ”Ty så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom.” Ps. 103:11. Så får vi även under detta nya år, ja, under hela vårt liv, leva under nåden tack vare att vi är friköpta. ”I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt.” Ef. 1:7.
Det är heller inte slut med Herrens barmhärtighet. Gud vill för Kristi skull även under detta nya år bevisa barmhärtighet mot syndare. Vi får be: ”Gud, var mig nådig efter din godhet, utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet.” Ps. 51:3.
Med Herrens nåd och barmhärtighet följer hans stora trofasthet. ”Herre, upp i himmelen räcker din nåd, och din trofasthet allt upp till skyarna.” Ps. 36:6. Herren håller alltid vad han lovat och sviker aldrig sina löften. Gud bryter aldrig nådesförbundet som ingåtts mellan Fadern och Sonen och som gäller syndare.
”Men min nåd skall jag ej ta ifrån honom, och jag skall inte svika i trofasthet. Jag skall inte bryta mitt förbund, och vad mina läppar har talat skall jag ej förändra.” Ps. 89:34‒35. Människors otro kan inte göra Guds trofasthet om intet (Rom. 3:3). Herren har i sin trofasthet lovat att förlåta alla våra synder, höra våra böner och bevara oss i tron. (1 Joh. 1:9, Joh. 1:13, 1Tess. 5:24).
Är Herren min del så äger jag allt som hör till liv och salighet. Detta hade psalmisten Asaf insett: ”Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden. Om än min kropp och min själ försmäktar, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.” Ps. 73:25‒26. Må vi likt alla trogna i alla tider hoppas på Herren!
Jan-Åke Johansson
predikant